Jag kom på att jag glömt berätta om min härliga tisdag, som jag hade i tisdags. Så för alla er som missat att jag hade världens crapdag och riktigt oflyt med bussarna bland annat, här kommer den:
Jag skulle hämta mitt mentorsbarn och vi skulle till Aq-Va-Kul, så långt är ju allting bra. Vi tog oss dit utan incidenter och en kompis till mitt mentorsbarn följde med. Vi hade jättekul, de hade nog roligare än jag men jag var å andra sidan helt slut. Så jag satt mest som en uttråkad förälder och tittade på, åkte lite vattenruschkana och badade bubbelpool. Hängde ett tag i vågbassängen bara för att se till så att ingen utav de som var på mitt ansvar drunknade, eller liknande. Hursomhelst så satt jag i en sån där solstol mestadels av tiden som jag nämnde, och jag brukar inte vara den som bara somnar rakt upp å ner, men när jag satt där så nickade jag till flera ggr. Helt galet.. Sjukligt trött kände jag mig och jag tyckte att det kändes som en evighet att bara komma hem.
Hursomhelst så fixade vi oss tillbaka och efter att jag lämnat och skulle gå till bussen ser jag att bussen kommer åka innan jag hinner fram, oavsett om jag springer eller inte (Klockan är förövrigt ungefär 19.10 på kvällen). Så jag skiter i den och tänker jag kan ta nästa, det är ju ändå inte hela världen. Kallt som satan är det och nästa buss kommer, i maklig takt. Kommer ner till Södervärn i Malmö och inser att det är 25 jäkligt kalla minuter tills nästa buss går. Sitter i busskuren och fryser som bara den när bussen väl kommer.
Väl på bussen finns det INGEN SOM HELST värme, utan där är det lika kallt som ute. Va sjutton, irriterad och frusen försöker jag ändå få upp blodcirkulationen i fingrarna och det går sådär. Bussen åker, vi åker genom Malmö. Plötsligt hör jag busschauffören dilla nåt om att han inte kan se. "Jag ser ingenting, det går inte köra såhär!". Han tvärstannar mitt på motorvägen precis vid Sydsvenskan, förklara inte alls vad som hänt och stormar ut ur bussen. Alla bara tittar på varandra, och är jätteförvånade. Plötsligt hör man honom typ ropa från förarsätet "Jag kan inte köra vidare, för vindrutetorkarna fungerar inte ni får åka med 169:an så ni ändå kan komma till Lund, det är inte mycket mer jag kan göra åt det." (Bussen kom förövrigt fullt fungerande in på stationen på Södervärn typ 10 min innan den avgick mot Lund igen och jag vet inte alls varför vindrutetorkarna slutade fungera på den korta tiden, kanske busschauffören helt enkelt var inkompetent).
Vid det här laget är jag trött och irriterad på allt och alla. Hungrig är jag också efter att ha badat i nästan 2½h (fast att jag sov lite). Bytte buss mitt på motorvägen kändes inte helt safe asså och jag svor lite, kändes inte helt okej att behöva åka runt hela Lund med 169:an heller. Tar ju en himla lång tid, turligt nog så stannar den på centralen i Lund, men det är sista stoppet efter att ha kört runt hela stan vi Brunnshög och sjukhuset. Åkte med den, missade min buss som går raka vägen, gick ner mot stan för att fördriva tiden tills nästa buss kom.
Satte mig på en annan buss som går hem till mig och tänkte snaaart är jag äntligen hemma, och då när jag i mitt stilla sinne bara vill vara ifred och inte orkar prata med någon utan egentligen bara vill ösa ut min irritation över allt krångel på någon stackars person. Just då dyker det upp en lite gubbe, en sån gammal söt gubbe och jag flyttar automatiskt på väskan så att han kan sätta sig ner. Då börjar han såklart prata med mig. På arabiska.. (det lät så för mig, kan vart vilket språk som helst turkiska, egyptiska om man nu pratar det eller nåt annat). Som om jag skulle förstå det, han lyckades få ur sig ett hej, hur mår du? (som om vi kände varandra), sen babblade han vidare på arabiska med mig och jag fattade verkligen ingenting. Helt plötsligt så får han för sig att han ska bjuda mig på tuggummi, ett sådant tuggummi som man åt när man gick i skolan på högstadiet, som vi nästan varje rast gick bort och köpte i kiosken på badhuset. Jag kände mig oerhört dum försökte tacka nej, men han tryckte verkligen det i handen på mig och kunde inte acceptera ett nej, så jag tog snällt emot det, gick av på min hållplats och gick hem. Men vem försöker ge en helt okänd person ett tuggummi bara sådär? Känns lite knäppt på nåt vis. Märkligt nog var jag ändå på ett mycket positivare humör när jag gick av bussen än när jag först satte mig på bussen.
Var hemma 21.05 nästan två timmar efter jag startat min hemfärd från Malmö, som normalt tar nånstans emellan 40 min upp till 1h.
En sån konstigt dag det var..
Jag skulle hämta mitt mentorsbarn och vi skulle till Aq-Va-Kul, så långt är ju allting bra. Vi tog oss dit utan incidenter och en kompis till mitt mentorsbarn följde med. Vi hade jättekul, de hade nog roligare än jag men jag var å andra sidan helt slut. Så jag satt mest som en uttråkad förälder och tittade på, åkte lite vattenruschkana och badade bubbelpool. Hängde ett tag i vågbassängen bara för att se till så att ingen utav de som var på mitt ansvar drunknade, eller liknande. Hursomhelst så satt jag i en sån där solstol mestadels av tiden som jag nämnde, och jag brukar inte vara den som bara somnar rakt upp å ner, men när jag satt där så nickade jag till flera ggr. Helt galet.. Sjukligt trött kände jag mig och jag tyckte att det kändes som en evighet att bara komma hem.
Hursomhelst så fixade vi oss tillbaka och efter att jag lämnat och skulle gå till bussen ser jag att bussen kommer åka innan jag hinner fram, oavsett om jag springer eller inte (Klockan är förövrigt ungefär 19.10 på kvällen). Så jag skiter i den och tänker jag kan ta nästa, det är ju ändå inte hela världen. Kallt som satan är det och nästa buss kommer, i maklig takt. Kommer ner till Södervärn i Malmö och inser att det är 25 jäkligt kalla minuter tills nästa buss går. Sitter i busskuren och fryser som bara den när bussen väl kommer.
Väl på bussen finns det INGEN SOM HELST värme, utan där är det lika kallt som ute. Va sjutton, irriterad och frusen försöker jag ändå få upp blodcirkulationen i fingrarna och det går sådär. Bussen åker, vi åker genom Malmö. Plötsligt hör jag busschauffören dilla nåt om att han inte kan se. "Jag ser ingenting, det går inte köra såhär!". Han tvärstannar mitt på motorvägen precis vid Sydsvenskan, förklara inte alls vad som hänt och stormar ut ur bussen. Alla bara tittar på varandra, och är jätteförvånade. Plötsligt hör man honom typ ropa från förarsätet "Jag kan inte köra vidare, för vindrutetorkarna fungerar inte ni får åka med 169:an så ni ändå kan komma till Lund, det är inte mycket mer jag kan göra åt det." (Bussen kom förövrigt fullt fungerande in på stationen på Södervärn typ 10 min innan den avgick mot Lund igen och jag vet inte alls varför vindrutetorkarna slutade fungera på den korta tiden, kanske busschauffören helt enkelt var inkompetent).
Vid det här laget är jag trött och irriterad på allt och alla. Hungrig är jag också efter att ha badat i nästan 2½h (fast att jag sov lite). Bytte buss mitt på motorvägen kändes inte helt safe asså och jag svor lite, kändes inte helt okej att behöva åka runt hela Lund med 169:an heller. Tar ju en himla lång tid, turligt nog så stannar den på centralen i Lund, men det är sista stoppet efter att ha kört runt hela stan vi Brunnshög och sjukhuset. Åkte med den, missade min buss som går raka vägen, gick ner mot stan för att fördriva tiden tills nästa buss kom.
Satte mig på en annan buss som går hem till mig och tänkte snaaart är jag äntligen hemma, och då när jag i mitt stilla sinne bara vill vara ifred och inte orkar prata med någon utan egentligen bara vill ösa ut min irritation över allt krångel på någon stackars person. Just då dyker det upp en lite gubbe, en sån gammal söt gubbe och jag flyttar automatiskt på väskan så att han kan sätta sig ner. Då börjar han såklart prata med mig. På arabiska.. (det lät så för mig, kan vart vilket språk som helst turkiska, egyptiska om man nu pratar det eller nåt annat). Som om jag skulle förstå det, han lyckades få ur sig ett hej, hur mår du? (som om vi kände varandra), sen babblade han vidare på arabiska med mig och jag fattade verkligen ingenting. Helt plötsligt så får han för sig att han ska bjuda mig på tuggummi, ett sådant tuggummi som man åt när man gick i skolan på högstadiet, som vi nästan varje rast gick bort och köpte i kiosken på badhuset. Jag kände mig oerhört dum försökte tacka nej, men han tryckte verkligen det i handen på mig och kunde inte acceptera ett nej, så jag tog snällt emot det, gick av på min hållplats och gick hem. Men vem försöker ge en helt okänd person ett tuggummi bara sådär? Känns lite knäppt på nåt vis. Märkligt nog var jag ändå på ett mycket positivare humör när jag gick av bussen än när jag först satte mig på bussen.
Var hemma 21.05 nästan två timmar efter jag startat min hemfärd från Malmö, som normalt tar nånstans emellan 40 min upp till 1h.
En sån konstigt dag det var..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar